Maud i sin hage

I går den 16 september 2013 meddelades det i en dödsannons i GP att vår mångåriga medlem i Sjuhäradsvallarna, Maud Andersson är död. Vi visste alla att hon drabbades av allvarlig cancer för ganska många år sedan, men att hon återhämtat sej, då behandlingen givit mycket goda resultat. Därför kom beskedet trots allt oväntat.

Första gången jag talade med Maud var när min bordercollie Ace född 2005, var ganska ung. Året var 2008 tror  jag. Hon ringde mej, då hon var intresserad av att para sin egen tik med Ace’ pappa Jokk som kom från Danmark och hade gjort bra ifrån sig. Jag bodde då i Sörmland och vet inte riktigt hur hon fick reda på att jag ägde Ace. Men jag berättade så gott jag kunde om Ace egenskaper och egenheter. Detta ledde till att jag blev inbjuden till Maud att gå på kurs med Peter Nilsson på hennes får. Maud anordnade på den tiden ofta kurser på sina fina får med olika duktiga instruktörer och då jag hade min son boende i Billdal söder om Göteborg inte långt från Kungsbacka, där Maud bodde med sin man Sven och deras många gotlandsfår, tackade jag ja. Maud berättade också att hon följande år planerade att resa till Skottland med sina hundar Bess och Bass för att gå på vallhundskurs hos Bobby Daziel. Jag konstaterade då att det också var en dröm jag hade som aldrig blivit av. Redan då föreslog Maud att jag skulle följa med henne. Och det gjorde jag. 2009 på försommaren tog Ace och jag tåget till Göteborg, där Maud mötte upp och sedan körde vi i hennes bil till Amsterdam, tog färjan över till Glasgow och vidare till Skottland och Bobby där vi stannade i en vecka.

Maud och Sven var mycket noga med sina får, renrasiga gotlandsfår, de såg alltid till att köpa in fina baggar, så att Maud fick skinn som hon och Sven sålde på olika marknader. Hon var också mycket mån om sina hundar, blev de sjuka sparade hon inte på något utan såg till att de blev opererade eller på annat sätt kurerade. Hennes hundar blev därmed oftast mycket gamla. Hon var också mycket noga med deras härstamning.

P g a sjukdomen som hon drabbades av i mitten av 2010-talet orkade inte Maud därefter inte själv valla så mycket, men hon fortsatte oförtrutet att bjuda in duktiga instruktörer och klubbmedlemmar att gå på de kurser hon anordnade. Hon hade också en grupp vallhundsvänner som regelbundet träffades och vallade hon henne och hos varandra. Då uppmuntrade hon sin man Sven att valla i stället för henne själv.

När några av dessa vallare inte kunde komma ringde hon ofta mej, så att även jag och mina hundar fick komma till hennes och Svens fina marker och får och träna. Maud var mycket generös med detta. Vid ett flertal tillfällen, före min tid i klubben upplät hon också mark och får till klubbens fårtävlingar. Hon var då mycket noga med både att det skulle vara fina priser och bra servering ofta med våfflor bakade på plats.

Vi kommer att sakna henne mycket och tänker på Sven som nu är ensam med alla får och hundar.

Skrivet av

Britta Weiler